Mats Holm läser Ingrid Carlqvists självbiografiskt färgade skildring av brottslingen Keith Cederholm och hittar en gripande berättelse om tidens obevekliga gång.
Det börjar 1981. Den nyutexaminerade journalisten Ingrid Carlqvist sitter ensam på en lokaltidning i Gislaved. Men reportaget om kyrkans syjunta lockar inte tjugoettåringen. Det gör däremot kvällstidningarnas rapportering om rättegången mot Keith Cederholm. Herregud: raggargänget från Helsingborg åter i centrum för krigsrubrikerna. Keith dömd för mordbrand till åtta års fängelse bara några månader tidigare, nu vill åklagaren ha påbackning med två år för ett mord på en raggare.
Denna rättsliga uppgörelse med det sena 70-talets Helsingborg går rätt in i Ingrid Carlqvist. Hennes mamma hade kastat ut en av de åtalade, Forskarn, från hennes flickrum bara några år tidigare med kommentaren ”Den killen kommer det att gå illa för.” Men det är inte Forskarn utan Keith som ska bli hennes öde.
Men vad som skulle kunnat förbli ett anslag – journalistens varudeklaration, redovisningen av beröringspunkter – visar sig i stället vara en pusselbit i en kronologisk berättelse där journalisten Ingrid och raggaren, kåkfararen, narkotikamissbrukaren Keith Cederholm delar på utrymmet. Vartannat kapitel Ingrid, vartannat Keith.
Keith Cederholms död i augusti i år, strax innan han skulle fylla 52, blev en riksnyhet. Han beskrevs som en av Sveriges mest kända brottslingar. Ryktet byggdes upp i Helsingborg med hjälp av knarkbrott och småstölder. Rikskänd blev han efter den fällande domen för mord och mordbrand 1982, en dom som Jan Guillou nagelfor i tv-programmet Magasinet och boken ”Justitiemord” 1983. Keith Cederholm beviljades resning, friades i hovrätten, fick drygt en halv miljon i ersättning av staten. Guillou fick stora journalistpriset.
Carlqvist iscensätter en skildring av två folkhemsexistenser, rekordårsbarn, idyll i olika skepnad, tron på ett kommande gott liv, såväl i Keiths resandefamilj – pappan hade Tivoli, mamman ung och vacker – som i Ingrids socialdemokratiska kärnfamilj mitt i blå Bjärred.
Järtecken går snart att skönja. Keith lär sig inte läsa, mamman överger den snälle Tivoliägaren för en alkoholiserad kapten på Öresundfärjorna som misshandlar henne.
I Ingrids fall finns rädslan för att föräldrarna ska skilja sig, pappan vänstrar med en arbetskollega, mamman är full av smärtsam visshet om varenda steg, latent depression på lur.
Keith får stryk av lärarna i skolan, börjar begå hyss, hamnar på pojkhem, rymmer, beskrivs som en jättebaby av myndigheterna.
Ingrid flyttar från Malmö till Helsingborg, lär sig att säga ”heir” och ”deir” istället för ”häor” och ”däor”, får bra betyg men dras till ungdomslivets lockelser. Det röks hasch, sups, oskulder förloras.
Keith ägnar sig åt bilstölder. Hans mamma ringer polisen för det mesta men berömmer honom och lägger beslag de Mercedesdäck han en dag kommer hem med. Keith kastar in en Molotovcocktail på en nöjesplats mellan Höör och Perstorp, hamnar i fängelse i Malmö.
Ingrid bestämmer sig för att bli journalist, beundrar sin lillebror, redan ett av de tunga namnen i SSU, kanske en blivande ordförande.
Texten rullar suggestivt framåt. När Keith frikänns för mordbranden är Ingrid där som journalist. De lär känna varann, kanske för mycket. Hon är svag för hans karisma, men håller sig på rätt sida.
Keiths liv efter frigivandet och skadeståndet: nya småbrott, amfetamin, heroin, skilsmässor, barn som han sviker.
Ingrid specialiserar sig på rättsröta, på oskyldigt dömda i fängelser, hittar många löst grundade anklagelser om incest och pedofili, upptäcker att rättssäkerhet är ett relativt begrepp.
Livets tragedier inträffar ungefär parallellt: Ingrid upptäcker att hon inte kan bli med barn. Hennes lillebror kör ihjäl sig. Keith får uppleva hur hans son blir medlem i nazistiska VAM och begår mordet på Gerard Gbeyo i Klippan 1995 och hur hans dotter döms för människorov. Sonen tar sedan livet av sig. Keith får cancer.
Så möts de igen. Ingrid Carlqvists skildring av Keith Cederholm är ömsint och förlåtande. Sitt eget liv skriver hon hudlöst och äkta om.
Politiskt är Keith och jag på många sätt ett barn av det 70-tal i vilket hon första gången hörde talas om Keith. Samhället bär störst skuld till en brottslings misslyckande. Polisens överdrivna intresse av Keith efter frikännandet tolkas av både Cederholm och Carlqvist som ett utslag av hämndlystnad från rättsstatens sida. Sverige är ett land där klassföraktet är rättsväsendets närmsta granne och där politiskt korrekthet är viktigare än sanning; i dessa avsnitt bränner boken till som samhällskritik.
Men om stilen är effektiv i skildringen av Keiths och Ingrids liv blir den likafullt sin egen fiende när det gäller gestaltningen av detta förtryckande samhälle. Vad är Keiths subjektiva upplevelse och vad är sant?
Rättsprocessen på 1980-talet är förvisso väldokumenterad. Men Carlqvists bygge brister i en scen i slutet när Uppdrag Gransknings reporter Janne Josefsson dyker upp på Hall och uppmanar Keith att erkänna mordet för att ”tvåla till den där högfärdige Jan Guillou”.
Cederholm ser inte det roliga i situationen. Vem skulle bli gladare av att han erkände ett brott han inte begått?
Josefsson: ”Du kan ju säga att du gjort det i alla fall, bara för att sätta dit Guillou. Jag skulle nog kunna fixa fram en ganska hygglig summa pengar…”
Scenen illustrerar en journalistik som löpt amok och kan förstås spegla en känsla hos den som upplever journalistiken från ett perspektiv som Keith Cederholms. Men är den sann? Varför har inte Carlqvist i så fall konfronterat Janne Josefsson med den. Scoop med förödande konsekvenser, eller förtal?
Det borde varit lätt för den rutinerade reportern Carlqvist att inse att svepande anklagelser som dessa kräver författarens reflektioner, ifrågasättanden, preciserande.
Men allt blir hängande i luften och kastar onödiga skuggor över en annars mycket gripande berättelse.